Föreningen Södermalm
Organisationsnummer: 802008-2791
Postadress:
c/o Sandkil
Götgatan 107 B
116 62 Stockholm
Plusgiro: 50 56 31 - 2
Webmaster: Johan Murray
webmaster@foreningensodermalm.com
© 2024 Föreningen Södermalm
Framför Kungliga Biblioteket från 1878 väntade vår egen kunniga guide Berit Dahlström ivrigt på det tjugotal medlemmar som kom för att delta i hennes vandring, som skulle bli något av en kändiskavalkad. Under väntetiden passade vi på att beundra den stora platan som står där och gladdes åt det verkligt vandringsvänliga vädret.
Hon berättade att Humlegården var en kunglig nyttoträdgård som blev till en kunglig barockpark. Inte förrän på Gustav III:s tid fick allmänheten tillträde. Han lät spela sommarteater här i lusthuset Rotundan, på platsen där Carl von Linné nu hälsar oss välkomna till den lummiga parken. På vägen norrut fick vi också hälsa på Fredrika Bremer.
Stockholm växte fort även förr i tiden, och de förmögna ville ha gärna nya hus som låg lite avskilt till.
Inspirerad av engelska förebilder köpte därför Stockholms Byggnadsförening på 1870-talet upp odlingsmark norr om Humlegården med avsikten att låta bygga fina villor med planteringar framför. Det var rika och kulturella familjer som flyttade hit. Villabebyggelsen blev inte så långvarig. Man byggde snart till eller rev och byggde om, så villorna förvandlades till flerfamiljshus. Nu har en del riktigt moderna hus tillkommit och förändrat gatubilden radikalt.
När vi kom fram, var det till ett område med breda och bilfria gator, men det var för vår upplevelses skull utan för att man höll på att lägga ny klibbig asfalt med bullriga maskiner och det var lite störande.
Klicka på bilderna för att förstora dem
Vi stannade först vid Curmanska villan på Floragatan 3 som är den bäst bevarade från villastadstiden. Här bodde Carl Curman som var badläkare med familj.
Tillsammans med sin man bjöd Calla Curman in författare, konstnärer och vetenskapsmän till sina salonger. Syftet var att få till stånd intressanta möten och diskussioner bland samtida kulturpersonligheter och vetenskapsmän.
Strax intill, på Villagatan 3 ligger Vitterhetsakademin ska främja humanistisk forskning. Vitterhetsakademin flyttade hit 1962 men stiftades redan 1753, 33 år före De Aderton - Svenska Akademien.
Huset uppfördes 1878 av bröderna Kumlien som ritade många av de dåtida husen i området. Hela huset är byggt på en bergsknalle så innanför porten finns bara en brant trappa, berättade en förbipasserande boende för oss.
Villagatan 14-16 är en parvilla. I det högra huset, bodde den stenrike och ytterst sparsamme filantropen Lotten von Kræmer, så sparsam att hon med tiden blev en trasfröken. Enligt hennes sista vilja instiftades 1913 samfundet De Nio, som ska främja skönlitteratur, freds- och kvinnofrågor samt dela ut litterära priser. Det vänstra är det s.k. författarhuset där bl.a. författaren Ellen Key har bott.
År 1917-18 gjordes ännu ett försök att bygga en villastad, nu nordväst om Humlegården. Det var arkitekten Per Olov Hallman som föreslagit att kvarteret Lärkan skulle stadsplaneras med låga enfamiljsvillor på små tomter, sammanbyggda längs gatan och med planteringar på innergården. Det gick ungefär lika bra som den första villastaden för många hus gjordes högre än det var tänkt. Det ser ändå mera enhetligt ut, men inte alls lika elegant för det var ju revolutionstider.
Gatorna i Lärkstaden fick namn från den nordiska mytologin och även husens dekor inspirerades av den. Hit flyttade i stor utsträckning akademiker.
Bragevägen fick en lite annorlunda utformning med planteringar framför husen, en mycket vacker gata men full med bilar som hela området i övrigt. I korsningen med Odengatan låg Raoul Wallenbergs sista bostad i Sverige, en liten 2:a med balkong.
Man har försökt att plantera ett lärkträd i Brageparken i Lärkstaden denna varma sommar. Det blev inte så lyckat. Vi blundade för det, liksom när vi gick förbi KTH:s fd arkitektskola på väg till den exceptionellt vackra och lugna lilla Danderydsgatan från 1920-talet, även den stadsplanerad av Per Olov Hallman.
Danderydsgatan som är en stor sevärdhet blev vandringens sista och vi tackade Berit Dahlström med en stor applåd.
Hans Björkman (vissa foton) och Johan Murray (text, övriga foton)