Västertorps skulpturpark 10 maj 2022

En lugn stadsdel med 50-talskultur  

Det var rätt många människor som steg av T-banan i Västertorp denna lite gråmulna vårtisdag just när häggen skulle till att blomma, men bara två som skulle delta i Topsy Bondesons visning av stadsdelen. Den byggdes mellan 1949 och 1954  som ett ideal enligt stadsplanedirektör Sven Markelius intentioner. Stadsdelen blev det sista som byggdes med torg, affärer och en biograf längs en huvudgata, och det var den första stadsdelen som separerade gångvägarna från bilvägarna. Det byggdes många punkthus i stjärnform och ändå fler 3-vånings raka lamellhus som var så vanliga på den tiden. 

Namnet Västertorp härstammar från en liten gård som fanns alldeles sydväst om T-banan och som hade ett torp som hette Lugnet. Det namnet har gått i arv till stadsdelens förnämligt stora och väl utrustade lekpark som nog är allt annat än lugn under helgerna. Det här var tiden då parklekarna och Stockholms Parkteater grundades.

En stor del av marken i stadsdelen ägdes av byggnadsfirman Olsson & Rosenlund. Dess kulturintresserade direktör Fritz H Eriksson såg till att firman finansierade 21 offentliga skulpturer som placerades ut av Hägerstensåsens kulturella förening. Kung Gustav VI Adolf och drottning Louise invigde Västertorp centrum och skulpturerna den 2:a oktober 1955.

En symbolisk klocka

Att tiden nästan stått stilla sedan 1955 symboliserades faktiskt av Endre Nemes Chagall-inspirerade och stjärnprydda klocka med figurer i emalj av Zodiaken som sedan länge står stilla på strax före halv tre. 

En väggdekor i vitt

Lite har dock hänt. Tunnelbanan kom till Västertorp först 1964, fast redan 1952 gick det spårvagnar hit. Gången ut från T-perrongen utsmyckades 1982 med Jörgen Fogelquists verk "Med Örnen mot polen" till minne av ingenjör Andrées färd med ballongen Örnen. Den som tog honom till Vitön i stället för Nordpolen.  

En mängd fina bronsskulpturer

Att ge skulpturerna rättvisa i text och bild går förstås inte alls. De både vill och ska ses i sin rätta miljö. Man behöver också minnas 50-tals andan, för vem skulle idag komma på tanken att smycka en hel stadsdel med halv- eller helnakna bronser? 

Vi såg 12 av de 21 skulpturerna, alla i mycket gott skick. Nötta av barnahänder förstås men inte alls nedklottrade. Kanske smälter de så väl in i miljön att de inte längre märks? Fyller de då någon funktion? Man undrar...

Allan Runefelt: Gubben med geten

Erik Grate: Liggande kvinna

Endre Nemes

Liss Eriksson: Faster (granitskulptur)

Edvin Örström: Den stora vita (gåsen)

Text och foto: Johan Murray