Med båtline 84 till Ålstäket 12 september 2024

Den ödesmättade 11 september dränktes Stockholm i vatten av spöregn. Men, när utflyktsdagen randades återkom solen, till glädje för oss 23 som klev ombord på SL-båten Eskil framför Grand Hôtel, för att resa till Ålstäket på Värmdö guidade av vår rutinerade teknikhistoriker Gert Ekström, känd bl.a. för att ha räddat ångfartyget Ejdern.

Denna nya pendelbåtlinje är avsedd att något avlasta biltrafiken på den hårt ansträngda Värmdöleden, men populär har den ännu bara blivit bland turister – och så bland oss pensionärer.

Det rymliga, bekväma och snabba fartyget Eskil har sin egen historia. 1989 byggdes det för att trafikera rutten Stockholm – Mariefred, i konkurrens med ångfartyget Mariefred, men det bar sig inte. Efter att ha gjorts längre, en tid i Norge och bedrivit annan trafik på Mälaren har Strömma, som nu äger båten, satt den att trafikera Ålstäket. Enkel resa tar 70 minuter.

Sjövägen dit kantas av teknikhistoriskt intressanta platser. Längs Stockholms inlopp rör det sig mycket om militära anläggningar och varv. Beckholmen på babords sida med sin avvecklade brandfarliga tjärtillverkning har dockor för reparation och renovering av fartyg, många av äldre slag. Den stora dockan är nästan 200 m lång och 24 m bred, den enda som är så stor i Stockholms närhet.

Närmare Waldemarsudde ankrade ett stort antal fartyg under dålig tider. Så många sjönk att det vrakrika området fått namnet ”De döda skeppens vik”.

På Waldemarsuddetomten står fortfarande en väderkvarn byggd 1784 för att producera linolja, som bevarats tack vare Tekniska Museets chef Torsten Althin och är mycket sevärd.

Mitt emot på styrbords sida låg Finnboda varv som 1873 gjordes till en filial till Bergsunds varv (intill Reimersholme). På Finnboda skarvades de Bergsundsbåtar ihop som var för långa för att kunna tas igenom slussen vid Gamla Stan i ett stycke, men senare byggdes många fartyg direkt på Finnboda. Nu är varvet ett bostadsområde.

Vid en kaj på Kvarnholmen ligger kvarnen Tre Kronors huvudbyggnad som nu är bostäder. Den är byggd 1897-1898 av tegel i nationalromantisk stil, nu i bjärt kontrast med de moderna bostadshus som omger det.

Uppe på berget vid Nacka Strand lät J V Svenson bygga en fabrik först avsedd att göra bilar, men han ändrade sig och tillverkade i stället tändkulemotorer, vilket var mycket framgångsrikt. Han var på 1910-talet Sveriges största privata arbetsgivare.

På babordssidan såg vi Fjäderholmarna. Den obebodda norra användes under slutet av 1800-talet som upplag för latrin, för vidare transport ut i skärgården som ett viktigt gödsel till odlingarna där.

Till Fjäderholmarna reste mängder med Stockholmare på 1880-talet för att köpa den 10-faldigt renade sprit och annan sprit som brännvinskungen L.O. Smith inte fick sälja inne i Stockholm. När militären tog över ön revs dess värdshus.

AGA som flyttade till Lidingö 1912 representerar en viktig del av vår industrihistoria, och på Lidingö fanns också flera flygplansfabriker och båtvarv.

På styrbordssidan ligger det nya bostadsområdet Telegrafberget, där en av Abraham Niclas Edelcrantz optiska telegrafer var uppförd i början av 1800-talet. Den hade 10 svarta plåtar som dagtid kunde avläsas på håll så att meddelanden kunde överföras från en telegraf till nästa. Kedjan gick ända från kusten in till Götiska tornet vid Drottningholm Slott.

Efter Lidingö svepte vi förbi Stora Högarn som har använts som oljeupplag sedan 1918, något som kraftigt utökades under andra världskriget. Ön ägdes av Krooks Petroleum, som så småningom blev Svenska ESSO. De sista åren fram till 1992 förvarades flygplansbränsle här.

Efter att länge ha beundrat alla gamla fina och nya villor längs stränderna instämde vi i Gerts förmodan att det blir trångt och osigt när alla dessa människor ska resa in till stan i rusningstid.