Skepps- och Kastellholmarna den 22 augusti 2019

Det är något visst med guider som verkligen känner för sin miljö. Vi var 17 som i sällskap med vår egen auktoriserade guide Berit Dahlström gjorde en mycket uppskattad men backig långpromenad på Skepps- och Kastellholmarna. Hennes äldre släktingar har bott här och själv var hon ofta här som barn. Så, vi fick höra åtskilliga intressanta saker! Dessutom hade någon i sällskapet gjort lumpen här och kunde fylla på med ändå fler detaljer.

Fram till 1969 hörde öarna till marinen som hade en örloggsbas och ett skeppsvarv här. Sedan blev de en lummig kultur-oas. Välbesökta också, vi fick tränga oss dit på den livligt trafikerade bron.

Den marina verksamheten inleddes redan 1522 på Logården nedanför slottet Tre Kronor (och firar därför snart 500 år) och flyttade på 1550-talet över vattnet till nuvarande Blasieholmen (där Vasa byggdes) och på 1640-talet vidare till nuvarande Skeppsholmen. Först låg varvet på stadssidan och sedan på Djurgårdssidan.

Mot slutet av 1600-talet fann man det opraktiskt att i krigen mot Danmark vintertid ha den svenska flottan infrusen i Stockholm och byggde så upp en örloggsbas i Karlskrona dit huvuddelen av flottan flyttades. Kvar här blev en mindre flotta för skärgårsförsvaret.

Det äldsta huset som står kvar är amiralitetshuset från 1647 (nära marinens gamla skolskepp af Chapman), fast det har byggts om flera gånger. Husets pampiga tinnar och torn tillkom på 1800-talet vid en ombyggnad ledd av arkitekten Fredrik Blom som ritat flera av de hus vi fick se under rundvandringen. T.ex Skeppsholmskyrkan (då kallad Karl Johans kyrka) nu körcentrum, Exercishuset nu ArkDes och Kastellet på Kastellholmen nu konferenscenter.

Många av dagens hus tillkom under 1700-talets början då Karl XII avsåg att förlägga sina elitsoldater Drabanterna här. Inflyttningen blev dock inte av eftersom de fick följa honom på fälttåget i Baltikum. Husen (t.ex. Långa Raden) kom i stället att bebos av fattiga och pesten 1710-11 drabbade dem hårt. Vi fick se ett undanskymt minne av öns begravningsplats i form av ett stort träkors på en parkeringplats vid Folkhögskolan. Det väckte harm i sällskapet.

Kvar sedan 1750-talet är den märkliga stora kran, Styckekranen, som användes till att lyfta kanoner och annat riktigt tungt ombord och av fartygen. Inne i kranen finns två stora "ekorrhjul" där mannar kan gå och ge kraft till kranens vinschar. Den har brunnit, senast 1978, men har återuppbyggts.

Många av husen på Skeppsholmen har också eldhärjats under åren, och t.o.m. vid den stora slottsbranden 1697 spred sig gnistor hit. Då innebrändes många av de hemlösa som fått bo i nuvarande Östasiatiska museet.

Skeppsholmen hade flera krogar, och Bellman har skildrat en (Mutter på tuppen) i epistel 67 och öns enda brunn (kallad Cajsa Rultas brunn för hon drunknat där) i sina skaldestycken. Det fanns även stora spannmålsmagasin då Gustav III med kronobrännerier försökte göra sprittillverkningen i Sverige till ett statligt monopol med klent resultat.

På Kastellholmen har allt sedan 1660-talet har Sveriges örlogsflagga dagligen hissats som ett tecken på landets självständighet. Flaggande upphörde 1 april 1969, men genom att fanan genom en kupp av Kommendörkapten Kenneth Lindmark dagen efter ändå hissades där uppmärksammades detta i media och opinionen fick ÖB Bengt Gustafsson att bestämma att den traditionen ska fortsätta. Nu är det högvakten vid Stockholms slott som sköter flaggningen på Kastellet.

Nedanför Kastellet såg vi briggen Tre Kronor ligga förtöjd. Det var med sådana fartyg som svenskar emigrerade till USA på slutet av 1800-talet. På Kastellholmen ligger också det hus som var sjukhuset där Carl von Linne var marinläkare i början av sin karriär, liksom Oscar II:s skridskopaviljong.

I Svensksundsparken mellan Moderna Museet och Långa Raden står ett par monument. Det över flottans stora seger, revanschen 1790 efter förlusten året innan mot Ryssland vid slaget vid Svensksund, liksom det över Nordenskiölds Vega som lyckats ta sig genom nordostpassagen och runda hela Asien. En stor vetenskaplig triumf!

I glädje slutade också vår rundvandring med att vår ordförande Topsy tackade Berit och överräckte ett knippe liljor samtidigt som hennes eftertraktade kurser blev bokningsbara på Senioruniversitetets hemsida.

Text och foton (utom ett): Johan Murray