Årsta Holmar | foreningensodermalm.com

Utflykt till Årsta Holmar 21 september 2022

Stockholms mest centrala naturreservat

Årsta Holmar är fantastiskt lugna och lummiga, och till dem kan man bara komma med båt. Nu visade det sig att inte bara Föreningen Södermalm utan även Hägerstens Hembygdsförening denna synnerligen vackra sensommardag ville bjuda dit sina medlemmar, och därför blev färjepassagen ett irritationsmoment. Den lilla elfärjan tar bara 24 passagerare i timmen och några orkade tyvärr inte vänta länge nog.

Vi blev i alla fall sju medlemmar som under Topsys ledning utforskade öns natur och historia.

När man stiger iland på Alholmen möts man av ett par gamla rostiga jordbruksredskap. Där ligger en harv och en plog och påminner om att detta var en plats som verkligen kunde försörja sin befolkning. Naturen sågs som en produktiv resurs i människans tjänst. Det behöver den ju fortfarande vara, fast inte just här längre. Nu gläds vi i stället åt den biologiska mångfald som frodas när naturen lämnas vind för våg.

Äntligen på väg!

En knäckepil ger aldrig upp!

En holmgång med vegetationen

Runt de två andra holmarna, Tallholmen och Lillholmen, som inte brukats på decennier, kan man sicksacka sig fram på en knagglig stig och beskåda åtskilliga fallna grova träd, liksom betydligt fler stora friska exemplar med en frodig undervegetation. Det fanns mycket nässlor, och det skvallrar om att jordmånen är mycket bra!

Klibbalar och knäckepilar var det gott om, liksom almar, askar, lindar, häggar och på berghällarna tallar. Vassbälten och sälgbuskage dominerade i vattenbrynet. Några svampar syntes inte till, förutom tickor på de träd som var på väg att dö.

På några ställen hade det stått hus, och där kunde man finna lite ädlare träd som ek, björk, kastanj och rönn, men ett så fint träd som bok syntes inte alls till. Här hittar man också vildvuxna päron, äpple, körsbär, slån och fläder.

Fågellivet, i synnerhet på Lillholmen, är mycket intensivt på våren och sommaren. Av djurlivet såg vi egentligen bara spår av en bäver.

Dessa päron anses mycket goda. Någon som når upp?

Huvudbyggnaden med vårdträdet

En gård med anor

På Alholmen som varit lättast att odla upp står huvudbyggnaden. Den anses uppförd 1742 av Carl Reinhold Berch eller hans måg Christer Robsahm (som då ägde Tanto Sockerbruk) och var avsedd som malmgård eller sommarnöje och även arrenderades ut. Då kan också den magnifika lönn ha planterats som nu pryder gårdsplanen. Lönnen mäter 4,25 m i omkrets och är högre än de omgivande järnvägsbroarna.

Carl Michael Bellman gästade gården 1785 då han till värdfolkets ära skaldade Fredmans sång No 9:

Nå ödmjuke tjänare, gunstig herr värd!
Klang! en klunk uppå skinkan, innan steken blir skärd.
Sillsallaten förträfflig med äpplen och lök,
Delicieux den kalkonen i sitt flottiga kök.

Råvarorna kom förstås från gårdens egna odlingar.

1794 köpte Johan Fredric Schoerbing och hans fru gården. Det här var på Årstafruns, Märta Helena Renstiernas, tid och hon noterar att hon fått nya grannar. Relationen var mestadels god, men inte alltid.

Årstafrun fick 8 barn, men bara gossen Hans blev vuxen. 32 år gammal gick han genom Årstavikens is och drunknade. Det var året efter att Märta Helenas man avlidit. Vilken tragedi!

1850 köpte Gunnar Olof Hyltén-Cavallius (som senare blev operachef) holmarna. Han skriver:

”Gården var gammal och förfallen, men ursprungligen mycket välbyggd, omgifven af lummiga träd och med en stor, nu igenvuxen trädgård, der vi ännu funno blommande rosor af ädlaste slag. Öfver en lång stenbro gick vägen öfver till den andra holmen, Tallholmen, som var bergig och bevuxen med stora furor. Vid dess sida låg en tredje holme, Ängsholmen, omgifven af täta vassbänkar, och der några kor gingo och betade. Stället var förtjusande och tilltalade mig genom sjelfva sin ålderdomlighet. […] spåren af forntida prakt [voro] ännu tydliga i det gamla orangeriet och i de fyra väldiga kastanjer, som gåfvo skugga åt gårdsplanen. Jag hade således funnit hvad jag sökte! Här var stället, der jag ville lefva i undangömd frid, syssla med blommor och jordbruk, och uppfostra mina barn under oskuldsfulla intryck af en ren natur."

Hans fru ägnade sig åt gården och producerade rikligt med mjölk, frukt och grönsaker som försåldes på Munkbron. Själv ägnade han sig åt fiske och fick stora fångster. Efter åtskilliga strider vid Kungliga Teatern avgick han och blev utnämnd till diplomat i Rio de Janeiro, en resa som gjorde honom till invalid. Vid återkomsten flyttade han med sin familj till Småland.

Den stora glasverandan i två våningar på huvudhuset byggdes 1865 av Hyltén-Cavallius kompanjon Johan Reedtz.

Lillholmen sedd från Bergsholmen med SöS i bakgrunden

Holmarna i Stockholms Stads ägo

1886 köptes holmarna av Staden för att trygga kvaliteten på dricksvattnet som togs från Årstaviken.

1906-1956 arrenderades holmarna ut till trädgårdsmästaren Emil Johansson med fru Ida. De bodde där året runt och gjorde skäl för sin småländska företagsamhet, var självförsörjande och hade ett torgstånd vid Kornhamstorg. Holmarna hade flera hus som var lämpliga för sommargäster och Idas stora extrainkomst var dessa sommargäster. Vintertid när isen varken bar eller brast kunde det vara svårt för barnen att ta sig till Mariaskolan på Söder. Men, de visste hur man jumpar på isflaken! Under andra världskriget var soldater förlagda på Bergsholmen.

1957 – 1977 arrenderades holmarna av Sverre Bernsen, i pressen kallad ”Robinson Kruse” på grund av sitt primitiva liv. Han startade ett enmansvarv och hyrde ut båtuppläggningsplatser. För att få el till sina maskiner skaffade han eget elverk och inrättade en verkstad i huvudhusets stora sal som slets hårt av det.

Först 1998-2000 restaurerades gården och nu ägs den av företaget Tre holmar som bedriver utbildning i taktil behandling för vårdanställda och även sköter färjeförbindelsen.

Hemfärden

Vi tackade Topsy för den intressanta redogörelsen och styrde kosan mot färjelägret. Skulle vi få plats ombord eller behöva vänta?

Text och foton: Johan Murray.