Utflykt med Ejdern till Drottningholm

Föreningen Södermalm


Organisationsnummer: 802008-2791

Postadress:

   c/o Sandkil

   Götgatan 107 B

   116 62 Stockholm

Plusgiro: 50 56 31-2


Webmaster: Johan Murray

webmaster@foreningensodermalm.com


© 2019 Föreningen Södermalm

Med S/S Ejdern till Drottningholm 13 juni 2019

Stockholm en hamnstad


För över hundra år sedan var Stockholms kajer viktigast för stadens försörjning med varor från Mälardalen och Skärgården. Här var ett myller av segel- och ångbåtar. Vi, 10 st från Föreningen Södermalm och 23 från Sofia Hembygdsförening, som stod på Riddarholmskajen och väntade på ångfartyget Ejdern, kunde knappast föreställa oss hur livligt där kan ha varit och inte heller lukten från varorna och kolröken.


"Vid hamnen osar olja, talg och stenkolsrök; de nymålade ångbåtarne skina i lysande färger och flaggor svaja; långkärror skramla förbi de stora lindarne, gula ridhuset ligger där kvar dammigt och ruskigt bredvid vedskjulet." (August Strindberg, ur tjänstekvinnans son)


Likt Strindberg skulle vi nu åka en tur på Mälaren, fast vi såg fram emot det.


"Han var rädd för sjön, men innan han vet ordet av sitter han i ett ovalt rum med vitt och förgyllning och med röda sammetssoffor. Så fint rum hade han aldrig förr sett. Men det bullrar och skakar. Han tittar ut genom ett litet fönster och nu ser han gröna stränder, blågröna vågor, höskutor och ångbåtar tåga förbi. Det var som ett panorama eller som de sagt att teatern var." (August Strindberg, ur tjänstekvinnans son)


I väntan på Ejderns ankomst berättade Gert Ekström livfullt om fartygets historia och räddning från att skrotas.


Ett kulturarv på vattnet


Att åka med ånga har sin särskilda tjusning. Det trygga dunket från maskin, den aromatiska kolröken och den glada ångvisslan bidrar alla till den speciella upplevelsen. Stockholm har många populära ångbåtar, och även S/S Ejdern har en Stockholmsanknytning.


Det var till Norr Mälarstrand Ejdern bogserades 1964 för att renoveras av den av Gert Ekström och hans vänner alldeles nybildade ideella Föreningen för bevarande av gamla båtar. Även vår egen Sture Holmbergh deltog mycket aktivt i arbetet. 


Det man tog sig an var närmast ett vrak. Den förre ägaren, Södertälje Stad, hade förberett fartyget för att sänkas i Landsortsdjupet. Det hade legat vid kaj som café och blivit olönsamt efter att sedan 1906 framgångsrikt fraktat mycket gods och passagerare kring Södertälje i Mälaren och på Östersjön. Från 1914 till 1957 hade Ejdern samma kapten och ägare: Rickard Fredmark.


Vid upprustningen kunde man återfå Ejderns gamla styrhytt och ursprungliga ångmaskin från 1880 från Torekällbergets museum i Södertälje som tagit hand om dem. 1976 var hon redo att sättas i trafik på Mälaren igen, och från 1984 med koleldning. 


Nu är det Museiföreningen Ångfartyget Ejdern som äger och sköter fartyget med varsam hand. Ja, eller krafttag är nog ett lämpligare ord. Här skyfflas kol, maskintelegraferas, styrs och görs allt annat arbete helt för hand! 



Ett kulturarv på landbacken


Efter en mycket behaglig sjöfärd mellan lummiga Mälaröar kom vi så fram till Drottningholm. Där guidade Topsy Bondesson oss runt och berättade platsens historia. På Gustav Vasas tid ägde kronan i stort sett hela Lovön och använde den som kungsgård, dvs till att producera mat till hovet.


Slottsbyggnaderna här har ägts och präglats av drottningarna Katarina Jagelonica, Hedvig Eleonora och Lovisa Ulrika som dock sålde det till staten. Den nuvarande huvudbyggnaden är från Hedvig Eleonoras tid.


Den stora parken består av en barkockdel med strikt geometriska former och en mängd statyer av nederländaren Adriaen de Vries. De kom till Sverige som krigsbyten från Prag 1648 och Fredriksborg i Danmark 1659.


En del av parken, den runt Kina Slott (en fin födelsedagspresent till Lovisa Ulrika), gjordes mer vild och naturromantisk enligt den tidens sed.


Med Gustav III fick Drottningholm en Engelsk park, med dammar med kanaler, öar och vackra broar, stora gräsmattor samt träd i alléer och dungar.


Den berömda slottsteatern uppfördes av Lovisa Ulrika och hade sin första storhetstid på Gustav III:s tid. Sedan föll den i glömska och återupptäcktes 1921 av Agne Beijer och är nu en världsattraktion för sin ursprunglighet.


Så mycket svenska turister såg faktiskt vi inte till. Det var desto fler kineser och japaner som såg sig om som hastigast och sedan raskt drog  vidare. Att vädret var mulet och småregnigt bidrog förstås, men störde inte oss nämnvärt.


Det blev en enkel och mycket trevlig utflykt.


Text och foton: Johan Murray