Jodå, det stod levande ljus på borden i Katarina Brandmuseums konferensrum när vi 20 medlemmar i Föreningen Södermalm kom in från kylan. Även brandmän firar Lucia som man ska.

Brandmästare Göran Stark och vår egen intendent Gert Ekström välkomnade oss. Gert har under senare år skapat ordning i museets förnämliga arkiv som har massor av Stockholmiana. De representerar föreningen Röda Hanen som driver detta kommunägda museum. Göran berättade brandväsendets historia för oss och Gert visade runt i museet, båda på ett mycket trevligt sätt.

Katarina Brandmuseum invigdes 1993 och har en stor samling äldre föremål med anknytning till brandkårens verksamhet i sin lokal, och äger även ett tiotal renoverade brandbilar och en fungerande ångspruta.

Museet ligger på gården innanför Katarina Brandstation som invigdes 1 juli 1876 och har varit i gång dygnet runt sedan dess. Den är nog världens äldsta brandstation som fortfarande är i drift och förtjänar en plats i Guinness Rekordbok.

Museet har varit ett stall, men för stadsvaktens hästar. Innan brandkåren blev en egen organisation 1875 ingick det i stadsvaktens uppgifter att som tornväktare spana efter bränder och larma från kyrktornen och som vakter om nätterna patrullera gatorna med ämbar och även att gripa fridstörare med sin långa stång, en byling. I folkmun kallades vaktkåren för korvar, en omtolkning av franskans corps-de-garde, och logementet där de bodde (Siwertska kasernen intill museet) för korvkitteln.

Att vara brandkarl i stadsvakten var som en militärtjänst. Befälen kom från flottan och såg ut att vara barska. Ynglingarna, som ofta kom från landet, tecknade kontrakt på tre år och blev inkvarterade på logement och fick mat och en liten lön. Det mesta av lönen betalades ut först när kontraktstiden tog slut, om de överlevt så länge vill säga.

Alla invånare var skyldiga att ha vissa brandredskap (som vattentunna och svabb) för att kunna bekämpa eldsvådor. En stark aktör mot bränder och för återuppbyggnad var försäkringsbolaget Brandkontoret som bildades 1746 och främjade stenhusbebyggelse och även bekostade en del släckningsutrustning och flodsprutor. Dess emblem, Fågel Fenix, kan man än idag se på äldre hus.

1873 inträffade en hemsk brand med många döda i Palinska huset på Fredsgatan (nuv Medelhavsmuseum) som orsakade att en yrkesbrandkår infördes i Stockholm 1875. Det skapades två huvudbrandstationer, Katarina och Johannes, plus ett antal små stationer som var spridda över staden men hade mindre resurser och var bemannade från de stora. Totalt fanns omkring 150 brandkarlar. Bara Katarina, Johannes och Maria brandstationer hade brandvagnar dragna av snabba hästar som sköttes väl. De övriga hade handdragna brandkärror med enkla slangar av nitat läder. Vatten tog man från brandposter på vattenledningsnätet som börjat byggas redan på 1860-talet.

Tornväkteriet togs därefter bort och ersattes med brandskåp som elektriskt telegraferade in sin position till en larmcentral när någon krossat glaset och drog i handtaget. Då kunde brandkåren rycka ut till det brandskåpet. Med tiden försågs brandskåpen med en telefon så att den som larmade kunde berätta vad som hänt. De fanns kvar ända tills 1980-talet. Visst förekom det att folk falsklarmade. En sådan fångades på film av ett brandskåp med kamera.

1878 inträffade två stora bränder då den nya organisationen sattes på prov. Tyska kyrkan i Gamla Stan brann. Trots att tornet rasade lyckades man hindra att branden spred sig. Även Eldkvarn på Kungsholmen (som var ångdriven) brann samma år. Kungen blev imponerad och belönade brandcheferna med rätten att bära sabel.

Vid sekelskiftet fick brandkåren ansvaret för transporter av sjuka människor, liksom av skadade och döda djur.

På 1910-talet började man prova brandbilar i stället för hästar. Utryckningarna behövde gå snabbare för staden växte och 1916 flyttades brandstationen på Krukmakargatan ut till Liljeholmen. Svenska brandbilar hade redan då ett gott anseende och höll en hög kvalitet. Starka ångdrivna vattenpumpar konstruerades.

Rökdykningstekniken utvecklades också med tiden. I början bara återanvändes andningsluften men numera använder rökdykarna behändigt lätta lufttuber.

1948 inträffade en bussolycka på bron mellan Essingeöarna. Då blev det uppenbart att brandkåren saknade förmåga att rädda under vattnet. 1950 bekostade Brandkontoret Kungsholmens Brandstation som kom att bli specialiserad på dykuppdrag.

1965 inträffade ett ras i en servicetunnel under Hammarbykanalen och då kunde dykarna göra en uppskattad insats och rädda två instängda personer. Det var egentligen inte lagligt, så lagen skrevs om efteråt för att ge brandkårens ett mer omfattande räddningsansvar.

Den största orsaken till utryckningar nuförtiden är automatiska fellarm, men bränder i och utanför byggnader, trafikolyckor och hjärtstopp förekommer ofta. Det är också en hel del självmordsförsök. Det här är givetvis påfrestande för personalen, som behöver få prata av sig (debriefing) efteråt. Bussolyckan i Norge med barn från Kista 1988 gjorde att detta organiserades.

Mellan utryckningarna avsätts tid för fysisk träning, och många framstående idrottsmän som löparkungen Gunder Hägg och fotbollslegendaren Gunnar Nordahl var brandmän. Släckutrustningen behöver vårdas och underhållas vid egna verkstäder. Brandkåren hade även en musikkår. En och annan katt kan ha blivit räddad också.

Sedan 10-15 år förekommer kvinnliga brandmän, och då behöver lokalerna anpassas för det. Men, det går inte att göra på Katarina Brandstation för den är blåmärkt av Stadsmuseet.

Vi privatpersoner ska ha brandvarnare. Vad kan vi mer göra för att minska risken för eldsvåda? Göran rekommenderade att ha en 6 kg pulversläckare till hands. De är lätta att använda och släcker bra även på distans men dammar kopiöst mycket. Hälften av oss besökare hade redan en brandsläckare, visade det sig. Gert tipsade om att ge brandfiltar i julklapp. Att låta koppla in en spisvakt som stänger av spisen vid brandfara är också bra.

Släcka de levande ljusen bör man, även på ett brandmuseum, så vi gjorde det och tackade sedan både Göran och Gert för deras fina berättelse och visningen.

Foto: Hans Björkman

Korvar med varsin byling

Brandkontorets emblem

Handdragen brandkärra

Modernt brandskåp med larmcentral

Gammalt brandskåp och dito glidstång