Ivar Lo-Johansson, eller Karl Ivar Loe som han lät kalla sig i folkbokföringen, älskade sin bostad med den magnifika utsikten över Riddarfjärden och över den lilla parken framför huset Bastugatan 21. Han hyrde först en liten enrummare på fjärde våningen, sedan en till. I den ena, Blå rummet, fanns hans säng och en kokvrå och i den andra, Brunkulla kallad, hade han sin arbetsplats och numera sålda konstsamling.

Monica Wohlgemuth och Bo Erlandsson från Ivar Lo-Sällskapet tog emot oss i rummet med den stora blå mattan och de blå gardinerna för att berätta glimtar ur Ivar Los liv. Han blev en mycket produktiv författare med sina 53 böcker, baserade på hans stora livserfarenhet och inlevelseförmåga.

Han föddes 1901. Uppväxten i ett statarhem i Ösmo-trakten kom att ha stor betydelse och hans skildringar av statarlivet medverkade till statarsystemets avskaffande 1945.

I ungdomen utbildade han sig på Västerhaninge Folkhögskola och tog en mängd olika arbeten: lantarbetare, skogsarbetare, gårdfarihandlare, brevbärare, kontorist, stenhuggare, skulptör och från omkring 1922 journalist. Han älskade att resa och gjorde det både i Sverige som gårdfarihandlare och i Europa som stenhuggare och reseskildrare av usla arbetarmiljöer för män och kvinnor.

Med romanerna Måna är död (1932, om hans relation till Maria Nordberg) och främst Godnatt, jord (1933, om hans uppväxt och statarliv) kom hans genombrott som författare och sedan följde en lång rad romaner i olika ämnen, även för den tiden kontroversiella som sexuell frihet. Han engagerade sig också i starkt den bristande vården på ålderdomshemmen.

Han blev med tiden rätt så förmögen och investerade i fin konst av samtida svenska konstnärer som han både köpte och fick. Han kunde därför i sitt testamente låta instifta ett årligt pris till författare som befordrar social utveckling. De pengarna tog slut 2014. Även Fackföreningsrörelsen LO har instiftat ett pris i Ivar Lo-Johanssons namn som årligen ännu delas ut till en betydande arbetarförfattare. Ivar Lo fick motta detta pris som första mottagare 1986.

Vi fick också besöka Brunkulla, arbetslägenheten. Att lägenheterna har bevarats och kan visas är framför allt Ivar Lo-sällskapets förtjänst. Det bildades strax efter hans död 1990. Lägenheterna ägs nu av fackförbundet Kommunal.

Brunkulla ser ut som när Ivar Lo arbetade där, men nu är konsten på väggarna kopior. Överallt böcker, böcker och ändå flera böcker, Ivar Los verk och andras. I tamburen hänger än hans karakteristiska rock, halsduk, basker och galoscherna står på golvet. Några av deltagarna kände igen dem väl.

Romanen Blå Jungfrun (postum) handlar om diktandets mening och betydelse, men också om hans kamratliga relation till Sara Lidman. Han hade nära relationer till många kvinnor, även yngre, men gifte sig aldrig och önskade inte ha barn. Om detta berättar Margareta Wersäll i boken »Ivar Lo-Johansson och kärleken – kvinnorna i hans liv och verk« från 2010 som Monica rekommenderade.

Målning av Bror Hjort (kopia)