Det gamla riksdagshuset 16/1 2020

Rubriken blev missvisande, för det som vår lilla grupp fick se under visningen på Riddarholmen var betydligt äldre än så.

Vår inledande promenad gick med vår guide Gustaf Palmhierta ner i Gymnasiegränd och in genom en sidodörr till Gamla Riksdagshuset. Vi kom då in i bottenvåningen till det forna Gråmunkeklostret. 

Franciskanermunkar började kring 1270 bygga ett s.k. konvent på den då obebodda holmen. I dagligt tal har det kallats Gråbrödraklostret, men i ett konvent kallas de som verkar där för systrar eller bröder och ingår i en så kallad provins där det kan finnas flera konvent. Magnus Ladulås testamenterade 1284 ett rikt jordagods och värdefulla inventarier till dem att användas för att bygga färdigt en kyrka, där han med påvens tillstånd ville bli begravd, och en ”sovstuga” på skäret. Konventets kyrka blev klar i början av 1300-talet. 1286 fick munkarna hela Riddarholmen i förläning.

På 1400-talet omgärdades holmen av en stark mur och ansågs nästan vara en fästning.

På 1480-talet fanns Gråmunkebron, som förband Stadsholmen med Riddarholmen eller Gråmunkeholmen, som den efter Gråmunkekonventet kallades då. I konventet öppnades vid denna tid Sveriges första tryckeri av Johann Snell från Hannover och Lübeck. 1484 sålde han tryckeriet till Domkapitlet i Uppsala, som först 1510 började använda det.

Olaus Petri predikade mot gråbröderna 1523, då också Gustav Vasa beslagtog i stort sett allt deras kyrksilver. 1527 begränsades alla s.k. tiggarordnars rörelsefrihet, gråbröderna fick knappt röra sig utanför sina byggnader och kunde sedan inte försörja sig. Till detta kom att arvingar nu kunde ta tillbaka tidigare gjorda donationer, vilket ruinerade konventet.

Detta år tvingades därför gråbröderna att flytta från Gråmunkeholmen och istället kom klarissorna, nunnorna, från det stängda S:ta Klara kloster och fyra andra sjukstugor dit 1531. De uppmanades där att ta hand om sjuka och gamla från Helgeandshuset på Helgeandsholmen som stängts samma år.

Nu finns bara rester kvar, ombyggda och hårt restaurerade, men var ändå spännande att se och höra om. Belysningen var enbart levande ljus och i bakgrunden kunde man uppfatta en avlägsen kör som skapade stämning.

I ett rum där man genom en öppning kunde se ett annars igenmurat sidorum fanns också en låg, lång och trång sidogång, som alla utom en vågade sig igenom. Den ledde till en oväntad uppgång – plötsligt var vi inne i den sparsamt upplysta Riddarholmskyrkan och fick höra om mycket innanför murarna, gravvalvens historia, att man beräknar att 700-900 personer begravts på platsen och att de talrika vapensköldarna inte hänför sig till någon av dem utan är uppsatta av serafimerriddarna, d v s de som förärats med Serafimerorden – i våra dagar enbart de kungliga samt främmande sändebud.

Vi tackar Gustaf, som med kunnande och humor ledde oss i valven.

Text och foton: Hans Björkman