Barnängen och Hammarby Sjöstad | foreningensodermalm.com

Barnängen och Hammarby Sjöstad 27 maj 2024

Dagen inleddes med en klarblå himmel, men undan för undan växte sommarmolnen sig större och mörkare. Bra fotoväder blev det, men skulle vi slippa regn?

När den något försenade bussen anlänt till mötesplatsen blev vi 16 medlemmar som uppmärksamt skulle få ta del av Sjöstadsguiden Inger Johanssons livfulla berättelse om forna och nya tider. Hon är ordförande i Sofia Hembygdsförening och har fått äretiteln Hammarby Sjöstads Borgmästare.

Vi fick börja med att föreställa oss Söder på malmgårdarnas tid. De anlades från mitten och slutet av 1600-talet som stora trädgårdar och rymliga sommarhus för förmögna stadsbor. I utkanten av den miljön fick Jacob Gavelius 1691 tillstånd att här på Barnängen vid stranden av Hammarby Sjö anlägga ett väveri, för till klädesproduktion åtgår mycket vatten. De karolinska soldaterna skulle ha nya svensktillverkade uniformer. Det fanns redan en klädesfabrik på Söder, Malongen vid Nytorget. Den hade Gavelius redan tagit över. Nu kunde han utöka och ändra produktionen från linne- till bomullstyger. De allt fler arbetarna som behövdes fick bo i området kring Nytorget.

I början av 1700-talet leddes verksamheten av Erik Salander, som var mycket hård mot sina arbetare och politiskt inflytelserik. För att få dugliga fabriksarbetare ansåg han nödvändigt att bara ge dem en så liten ersättning att de knappt överlevde. Barnarbete förekom.

Den med våra ögon så förfärliga synen på arbetskraft på Barnängen mildrades något under 1700-talets andra hälft. De förhållandena har Per Anders Fogelström gjort levande i romanen Vävarnas Barn, och lite av det förmedlade Inger till oss. Då tillverkade man även tyger från ull, som vadmal.

I den av fabrikörerna Hans Reinhold och Carl Apiarie 1769 uppförda pampiga mangårdsbyggnaden hölls middagar för fint folk från staden. Den vackra trädgården sträckte sig ända ner till vattnet. Gårdens stora ägor var uppodlade för att även kunna försörja Barnängens arbetare. De flesta av husen som står kvar är från 1700-talet. Det var goda tider tills krigen upphörde och tillverkningen successivt lades ned.

Barnängens stora magasin blev i början av 1800-talet en privat uppfostringsanstalt för pojkar i alla åldrar, Hillska skolan, med ett engelskt internat som förebild. Pojkarna vägleddes i att söka sin kunskap själva och bestraffades med aga.

Norr om Barnängen ligger Hovings Malmgård. Lars Johan Hierta hade hyrt den som sommarställe och byggde vid mitten av 1800-talet upp Liljeholmens Stearinfabrik alldeles intill. Idén hade han fått från England, och tillsammans med Johan Michaelsson utvecklat den vid Liljeholmens Tekniska Fabrik i just Liljeholmen. Stearinljusen brann lugnare och bättre än talg- och vaxljusen, och tillverkades av djurfetter. Stearinfabriken förekommer i Fogelströmsromanen Mina Drömmars Stad. Det var dit den nyanlända pojken Henning fick följa med dalfolket som kom till Stockholm för vintersäsongsarbete.

Foto av Bomullsspinneriet 1895 fr Stadsmuseet

Bomullsspinneriet fr 1916, ritat av Cyrillus Johansson

Lars Johan tog sedan över Barnängen och byggde där Stockholms Bomullsspinneri och Väfveri AB som bland annat skulle väva siden med ångdrivna vävstolar. Sidenet bar sig inte, men bomullsspinneriet överlevde tills 1952.

Tyvärr glömde Inger att nämna Barnängens Tekniska fabrik, som grundades av Johan Wilhelm Holmström 1868 i Totties Malmgård (som låg i närheten och nu står i stadskvarteret på Skansen). I den tillverkades tvålar. Barnängens Barntvål finns att köpa än idag.

Hammarby sjö användes av åtskilliga tvätterier. Konstnären Lars Abrahamsson har med sitt verk ”Vid stranden” inne på gården i kvarteret Tegelviksgatan 61 uppmärksammat Hennings fru Lotten som förolyckades där en vinterdag i sitt arbete som tvätterska. Konstverket visar Lotten tillsammans med Henning och barnen. Det står högt upp, vid den äldre strandlinjen.

När Hammarbyleden byggdes under 1920-talet kom vattennivån att sänkas till Saltsjöns nivå, ca 4,8 m lägre, och mycket mark frigjordes för ny bebyggelse.

Barnängen behövde färga såväl sina garner som tyger. Gårdens färgeri låg längs stranden åt väster i ett flertal små byggnader. Det enda som finns kvar är Färgargården, en idyllisk bostadslänga där stora tygsjok torkades på spännramar på övervåningen och ett stenhus.

Lotten hette också gratisfärjan som tog oss över till andra Hammarbyledens andra sida. I väntan på den blev det lite prat om skansar. På 1650-talet byggdes det en på berget Fåfängan och en mittemot på Skansen som försvar av Stockholms inlopp. Vid Skanstull och nära den nu rivna Söderstadion byggdes också försvarsanläggningar, fast långt senare.

Om några år kanske inte färjan behövs längre. När T-banestationen Hammarbykanalen öppnat så kommer man att kunna åka ner vid Vintertullen (nära Orionteatern), gå genom stationen under kanalen och komma upp igen vid LUMA.

Den södra sidan av Hammarby Sjöstad stadsplanerades under 1990-talet. Då var där hamnverksamhet, upplag och industrier, några stora och i Lugnet en flora av små företag. Marken som skulle bebyggas var svårt nedsmutsad och saneringen skulle komma att bli dyr.

Stockholm ansökte om att få sommar-OS 2004 och sjöstaden skulle bli OS-byn. Internationella Olympiska Kommittén antogs uppskatta en tydlig miljöprofil och alla berörda parter (byggherrar, förvaltningar, arkitekter … alla) ansträngde sig att ha höga ambitioner och samarbeta om att lösa uppgiften väl. Aten fick OS:et, men planerna genomfördes ändå på ett sätt som väckt stor internationell uppmärksamhet i miljömedvetna kretsar, i synnerhet i Kina.

Ambitionen var att ta vara på vatten, avfall och energi.

Regnvatten från områdets gator, torg och tak (dvs dagvatten) förs inte ut i avloppsnätet utan leds till vackra dammar i grönområdena där det renas naturligt och sedan får rinna ut i sjön.

Det vanliga smutsiga avloppsvattnet från nästan hela Stockholm tas om hand vid Henriksdals reningsverk. Först grovrensas det och renset skickas till Högdalens kraftvärmeverk för att ge el och fjärrvärme. Sedan renas vattnet biologiskt och kemiskt innan det släpps ut i Saltsjön. Av slammet och matavfall gör man biogas till stadens bussar. Temperaturen på det renade avloppsvattnet sänks först till ca 4 grader med en värmepump som levererar fjärrvärme och sedan används det kylda vattnet till fjärrkylning.

Tre typer av sopor (matavfall, tidningar och brännbart) samlas in med ett centralt sopsugssystem. Det har ett huvudrör som områdets alla fastigheter är anslutna till. Övriga typer sorteras i grovsoprum och hämtas på vanligt sätt.

Den slutliga stadsplanen blev ganska konventionell med varierad bebyggelse och en genomgående esplanad med affärsliv och korsande smågator som inte ansluter till varandra, men så att det går att köra fram till varje port. Öppenhet, utsikt, ljus, vatten och gröna parker i stråk betonades. Kooperationens K-märkta lampfabrik LUMA har fått stå kvar och inrymmer nu kontor och småindustrier.

I början fanns det ungefär lika mycket hyresrätter som bostadsrätter, men efter ombildningar har bostadsrätterna blivit fler. Nu bor det ca 25 000 människor i Hammarby Sjöstad, och en Sjöstadsanda har etablerats. Man värnar sin stadsdel och anmäler skadegörelse med ”Tyck till” -appen.

Teknikutvecklingen fortsätter och med den fås nya möjligheter till miljömässiga förbättringar: bilpooler, elbilar, bergvärme, nya byggmaterial mm. mm.

Lagom till att vi beundrade Dag Birkelands prisade dagvattentrappa i älvdalskvartsit, så öppnade sig skyarna och vi fick fly in i restaurangen Sjöstadens Marina för ett trivsamt eftersnack om promenaden.

Text och färgfoton: Johan Murray.