Jacob Fredrik Ljunglöf (1796-1860)
Målning av Amalia Lindegren

När Jacob Fredrik avled 1860 tog sonen Knut Ljunglöf över firman. Han blev allmänt känd som Snuskungen och var mycket kvalitetsmedveten. Under hans ledning blev både varumärket och tillverkningen ännu mer framgångsrika.

Vinsterna investerades från 1860-talet främst i fastigheter. Knut Ljunglöf kom att äga stora områden i Råcksta, Vällingby, Beckomberga, Blackeberg och Lilla Ängby samt på Färingsö. På 1890-talet lät han uppföra det så kallade Ljunglöfska slottet med en stor park i Blackeberg. Dessa egendomar köptes senare, under 1940-talet, upp av den växande Stockholms stad.

Familjens snussaga tog abrupt slut 1915 när Tobaksmonopolet bildades för att finansiera den statliga allmänna pensionsförsäkringen som beslutats åren innan. Det var inte första gången staten försökt monopolisera tobaksindustrin, men den här gången lyckades det. Knut lät sin son Robert Ljunglöf ta hand om avvecklingen och låta firman fortsätta med fastighetsaffärer. Snusfabriken brann ner i maj 1918.

Tobaksmonopolet bedrev sin tillverkning på flera ställen på Södermalm, bl.a. på Rosenlundsgatan och Åsögatan. De fortsatte producera ”Ettan”. Tobaksodlingen i Stockholm fortgick fram till 1930-talet, bl.a. invid kolerakyrkogården nära Gullmarsplan.

Efter faderns död 1920 flyttade Robert Ljunglöf åter in i huset på Sveavägen. Där bodde han med sin familj 1928, då huset presenterades i tidskriften Svenska hem i ord och bilder. När byggnaden revs 1938 skänkte han paradvåningens inredning till Stockholms stad.

Ljunglöfs hus hade uppförts 1839, men röda salongen moderniserades 1878 av professor Gustaf Dahl (som ritade KB) och kunde tillvaratas i det skicket. Hela rummet monterades ner och återuppfördes (förutom kakelugnen som också är bevarad) i Medborgarhusets nordöstra hörn. I rummet fanns också tavlor, kandelabrar och urnor som inte visas upp.

Att det var ett rum för kulturella samkväm framgår bl.a. av att dörröverstyckena prytts med symboler för vetenskapen, musiken, medicinen och litteraturen. Jenny Lind hörde till de återkommande gästerna, och hon ackompanjerades på den bevarade Steinway-flygeln från 1869.

Tidsandan präglades av eklekticism och murrighet; det skulle vara en blandning av äldre tiders stilar och tunga gardiner för fönsterna. I dag får man ett alltför ljust intryck med starka elektriska lampor i den stora förgyllda kristallkronan och med den extra fönsteröppningen där kakelugnen stod.

Men, då syns alla de fina detaljerna desto tydligare. Sidentapeterna är från Almgrens Sidenväveri. En del av möblerna tillverkades vid ett snickeri vid Hornstull, andra beställdes från Paris. En stol har kvar sin ursprungliga sittdyna. Takmålningen är inspirerad av fransk förlaga. Stuckaturen är delikat. Golvet har intarsia och en tjock ullmatta från Aubusson i Frankrike.

Rummet går inte att hyra och visas endast mycket sparsamt, för att så långt som möjligt kunna bevaras för framtiden, något som familjen Ljunglöf lyckades med trots att det användes.

Text:  Johan Murray