EnaståendeSöderkvinnor | foreningensodermalm.com

Enastående Söderkvinnor 20 augusti 2025

Ett kvinnofrigörelsens århundrade

1800-talet kom att betyda mycket för de ogifta kvinnornas möjligheter att försörja sig och sina barn. Att bli bortgift och husmor var inte längre enda vägen. De fick möjlighet till utbildning vid flickskolor, att ta arbeten inom handel och hantverk, att bli myndiga och ha egna inkomster, att organisera sig samt efter sekelskiftet att få rösta i allmänna val. Gifta kvinnor förblev omyndiga till 1920.

Jobb som vissa slags fabriksarbetare, bryggare, fotograf och telefonist blev kvinnoyrken i Stockholm vid slutet av 1800-talet.

Vår vandring med Maria Lindberg Howard kom att ta oss till platser på Söder där betydelsefulla 1800-talskvinnor levat och verkat, platser som förändrats med tiden. Vi fick fem exempel på levnadsöden av olika karaktär, på fem mycket självständiga kvinnor.

Det var en solig och fin men lite sval sensommardag när vi 11 medlemmar träffades utanför Andreaskyrkan på Högbergsgatan bland ett myller av praktfulla präster från olika kristna kyrkor. Där pågick ett ekumeniskt seminarium om fred på jorden och klimaträttvisa. Ett par timmar senare nådde vi målet: Anna Lindhagens Museum på Fjällgatan, även hon en aktiv fredskämpe (bland mycket annat).

Emma Andersson och Ida Eriksson

Emma var från Värmland och hade redan två barn. Hon flyttade till Stockholm 1885, ställd inför nesan att ha råkat bli gravid igen. De kom till ett nybyggt hus på Folkungagatan där halvsystern Ida föddes. Emma träffade här en granne och ömsesidigt tycke uppstod. De flyttade ihop på Åsögatan och sedan vidare till Hornsgatan. Emma var piga i Värmland och fortsatte med det i Stockholm.

Emma var Marias mormors-mormor och Ida hennes mormorsmor.

Foto: Stadsmuseet ca 1920

Emilia Gustafsson

17 år gammal 1897 reste Emilia till Stockholm från Köping, där hon inte trivdes, för att ta arbete på sin fasters café vid Kungsträdgården. Sedan fick hon arbete och utbildning som sjukvårdsbiträde på flera av Stockholms många sjukhus, bland andra ett på Åsögatan.

Hon gifte sig med Karl Gustaf Gustafsson från Stigberget och fick fem barn, men just när det sista fötts avled mannen 1917. Året innan hade de flyttat in i den oisolerade fd bakstugan i blockmakare Gustaf Andersson hus på Stigbergsgatan som numera är museum. Emilia försörjde sig och barnen med slitsamma ströjobb.

Under dessa krigsår rådde ransonering och hungersnöd i Sverige, och de som hade möjlighet att odla något ätbart själv gjorde säkert det. Demonstrationer och starka protester främst av kvinnor mot förhållandena förekom och de s.k. potatiskravallerna på Södermannagatan gav genljud i pressen.

Familjen bodde kvar till 1923 och flyttade sedan till andra träkåkar på Söder. När blockmakarens hus renoverats på 1950-talet flyttade Emilia tillbaka dit och bodde där omodernt till sin död 1975.

Josabeth Sjöberg

Josabeth föddes 1812 på Tavastgatan in i en borgerlig musikintresserad familj och hade en äldre bror. Modern dog när Josabeth var 18 och fadern när hon var 20. Brodern blev hennes då förmyndare och hon bodde tillsammans med honom. Relativt snart flyttade de hem till Söder från Norrmalm. Brodern gifte sig och 1838 fick Josabeth därför bli inneboende hos en konfirmationskompis på Folkungagatan vid Borgmästargatan. Hon fick sedan flytta många gånger i trakten med sina möbler mellan olika inneboenden på Söder.

Hon försörjde sig med att undervisa på piano och gitarr men fick även några arv, levde sparsamt och gifte sig aldrig. När brodern dog 1863 ansökte hon om och fick bli myndig.

Som en hobby målade hon bedårande naiva akvareller av sina rum och utsikten man då såg från dem. Konstverken kom så småningom genom värdfamiljen Rydells försorg till Stadsmuseet, där de verkligen hör hemma.

Okänd fotograf: 1870-tal

Josabeths åttonde boende, på Högbergsgatan,
Exeriört och interiört (beskuren)

Utsikten åt norr från Josabeths vindskupa på Högbergsgatan (beskuren)

Foto: Nordiska Museet ca 1865

Sofie Adlersparre (född Leijonhufvud)

Sofie som kom från Kalmar fick börja att försörja sig själv med musikundervisning mm som 25-åring när fadern och hennes yngre syster avled 1848.

1856 blev hon vän med Rosalie Olivecrona som bott i USA och reagerat mot slaveriet där och återkommit till Sverige. De två startade 1859 ”Tidskrift för hemmet” för att stärka kvinnors bildning och möjligheter till egen försörjning, i vilken Sofie skrev under signaturen Esselde. Den kom så småningom att få namnet Hertha. Sofie ligger också bakom en rad verksamheter för kvinnor: söndagsskolor, renskrivingsbyråer, svenska Röda Korset, lånebibliotek, Handarbetets Vänner och Fredrika Bremerförbundet.

I slutet av 1860-talet gifte hon sig med Axel Adlersparre, änkling med fem barn, och de köpte ett högt stenhus på Högbergsgatan 1 och inredde det i marin stil, så som det anstår en fd sjöofficer.

Anna Lindhagen

Anna föddes 1870 i ”Södermalms modernaste hus” som låg vid nuv korsningen mellan Folkungagatan och Östgötagatan. Det hade badrum på vinden. Här arbetade hennes far Albert Lindhagen fram den stadsplan från 1866 som bär hans namn och som till stor del har blivit genomförd trots protester. Han var jurist och hade fått uppdraget att granska den stadsplan från 1864 som överståthållaren Gillis Bildt beställt, men som Albert ratade förmån för en egen Parisinspirerade med esplanader och parker.

Familjen flyttade sedan till Norrmalm där Anna gick i Normalskolan för flickor, men längtade tillbaka till Söders fria ytor. Hon arbetade först som kontorist på ett bokförlag, men kom sedan att bli mer och mer politiskt aktiv med sociala förtecken. Hon gifte sig inte.

Denna lilla dam var synnerligen energisk. Som liten kallades hon pildockan, liten och späd men med pilens snabbhet och rörlighet. Som vuxen Guds lilla krutgumma.

Hon engagerade sig bl.a. i rösträttsfrågan, i fosterbarnsvård, i hemtjänarinnornas fackförening, i S-kvinnornas medlemstidning, i Naturskyddsföreningen, i Samfundet för Hembygdsvård, i Röda Korset och i kvinnoförbundet för fred och frihet förutom att hon var ledamot i Stockholms Stadsfullmäktige, i skönhetsrådet och i stadsplanenämnden. Att hon introducerade koloniträdgårdar i Stockholm känner nog de flesta redan till.

Om detta berättade Helena Willes för oss, ordförande i Föreningen Stigberget som Anna Lindhagen grundade 1929. Föreningen förvaltar Anna Lindhagens Museum på Fjällgatan, där Anna i fyra rum ville åskådliggöra hur ett borgerligt hem såg ut på 1850-talet, delvis med egna möbler. Hon kom själv att bo i en angränsande 2:a. Detta museum visas regelbundet men med sommaruppehåll. Man har också, precis som Anna själv hade, ambitiösa kulturaftnar.

Okänd fotograf: Bild från1911 text:
Mer rättfärdighet och skönhet i världen - mer hänförelse, mer planmässighet, mer rättfärdighet i arbete härför bör vara vår sträfvan. Anna Lindhagen

Värd att notera från Föreningen Södermalms synvinkel är Anna Lindhagens omfattande första motion i Stadsfullmäktige 1913 om bevarande av idyllen och miljövärdena på Södermalm. Anne Marie Rådström har berättat om den i vår medlemstidning Meddelanden nr 34. Anna Lindhagen medverkade också starkt till att ”Mariaföreningen till skydd för Västra Södermalms kulturminnen” bildades 1935, föregångaren till Föreningen Södermalm.

Anna Lindhagens museum, köket med nymodig järnspis

Anna Lindhagens museum, ett rum i dockskåpet

Anna Lindhagens museum, gårdsrummet

Anna Lindhagens museum, dockskåpsdetalj

Text och färgbilder: Johan Murray.