Besök i Anne Junsjös verkstad

 I Anne Junsjös verkstad 3 april 2018

Jag fastnade i leran…


Anne mindes fortfarande med förtjusning hur roligt det var att leka med mormors och mammas färgglada knappsamlingar. Att få arbeta med tyg och rita. Att få göra trasmattor, dåtidens återanvändning och nutidens lyxprodukt. Men, det var ändå leran som lockade mest. Den ger henne fortfarande en oerhört stor lust att skapa såväl skulpturer som långa serier med koppar och skålar. Fast riktigt likadana blir de ju aldrig. Några blir finare än de andra.

Vi var 25 inne i den trivsamma lilla butiken som också är hennes verkstad i det röda 1700-talshuset på Bondegatan 32, och en besökare till hade inte fått plats.  Hon har haft lokalen i 25 år, kom dit några år efter att huset renoverats, och vi fick se bilder på hur eländigt det såg ut innan. Då var det rivningshotat, nu är det blåmärkt av Stadsmuseet, d.v.s. anses ha synnerligen högt kulturhistoriskt värde.

Foto Kasper Sahlin, taget 1885-1920,

bild från Stockholmkällan. Klicka på bilden för att se originalet.

Vi fick också en snabbkurs i hur man gör keramik. Det går inte fort, varken att lära sig tekniken eller att utföra den. Förr gjordes keramiken till husbehov i byarna enligt bytraditionen och med lärlingar som först fick lära sig rensa leran, sedan knåda den och sedan dreja lite enklare fat. Arbetet var tungt och utfördes bara av pojkar och män. Numera går blivande keramiker i skola och leran kommer färdigblandad från fabrik.


De följande stegen är att leran torkas helt, och blir då extremt spröd och svårhanterlig, och bränns i ca 950 °C till hård keramik, en s.k. skröjbränning, och sedan dekoreras med glasyr som fästs med en glasyrbränning vid ca 1250 °C. Bränningarna tar flera dagar.


Ett snabbare alternativ till glasyrbränningen är s.k. rakubränning som görs utomhus och där keramiken tas glödande ur den varma ugnen och doppas i lämpliga material (t.ex. sågspån) så att glasyren krackelerar och sprickmönstret färgas.


Det finns mängder av sorter av leror och glasyrer, men nu jobbar Anne mest med stengodslera till husgeråd. Allt ska ju gå att diska i maskin. Populärast är att köpa temuggar och stora soppskålar till sin ramensoppa.


Avslutningsvis gick vi och tittade på den lilla innergården med en stor fin hägg och ett flera meter långt vitt marmorbord som varit disk i en affär och lämnats kvar i en skrubb av den tidigare hyresgästen och konstnären Bengt Elde.

Vår ordförande Topsy tackade Anne Junsjö så hjärtligt för besöket med ett fång lila tulpaner.


Text och färgfoton: Johan Murray